dunka dunka

---

jag visste ju att han var i sverige för att spela in de första scenerna i sin nya film men jag visste inte att inspelningarna var klara, clooney åkt hem och corbijn till sthlm så jag blev måttligt förvirrad när jag såg honom gå förbi mig inne i en av utställningshallarna på moderna museet.

---

han var tillsammans med en kvinna med brunt långt hår, jag såg mer av henne än honom först och eftersom tyckte jag att han var så mycket längre än jag trodde han skulle vara så tänkte jag att det säkert varit en synvilla. jag hade helt enkelt sett så mycket av honom den senaste tiden att jag började se honom i främlingars ansikten.

---

de försvann, jag hade alla nerver på spänn för att ta upp möjliga signaler om hans närvaro men nej, de var borta. kvinnan såg jag plötsligt igen, två gånger på helt sporadiska platser i utställningshallarna, jag menar, i museum går man nästan hela tiden med samma främmande människor framför och bakom sig så det var lustigt att just hon bara ploppade upp som en ensam kantarell.

---

en halvtimma innan p-biljetten skulle gå ut tog vi oss mot presentaffären. kanske var det mina nerver som fick en signal för helt plötsligt tittade jag upp från magneterna med små replikor av konstverk på och såg anton corbijn stå och tala med samma kvinna utanför affären. av någon anledning tänkte jag aldrig på möjligheten att gå fram till honom. jag vet inte hur många eller hur få minuter det tog innan vi skulle gå därifrån men då såg jag att han hade förflyttat sig in i affären, tillsammans med kvinnan stod han och tittade på böcker i hyllorna längs väggarna.

---

'Ska du inte gå fram och fråga om autograf då?' frågade min mor

'Va? Jo eller nä..' svarade jag men ändrade mig fort '...men jo det måste jag ju!'

---

vi hittade en bläckpenna och något informationsblock från stockholms stad längst ner i hennes handväska. jag vände mig om och började gå mot dem samtidigt som jag fiskade upp kvittot jag fått tidigare som inträdes-biljett.

---

som ett fån ställde jag mig bredvid dem och tittade upp mot konstböckerna. gjorde mitt bästa för att se naturlig ut medan handsvetten rann och jag försökte höra vilket språk de talade. snackar de svenska så är det ju inte han tänkte jag. väldigt odiskret lutade jag liksom hela kroppen sidleds för att höra bättre men jag förstod inte ett ord. det är ett bra tecken konstaterade jag, tog mod till mig och vände mig mot honom.

---

'Excuse me. Are you who I think you are?' hörde jag mig själv säga 
kvinnan tittade på mig, log och gick en bit bort medan han svarade på min fråga...
'I don't know, who am I?' 
helvete jävla skit, tänkte jag medan jag konstaterade att jag inte ville för första gången i mitt liv pröva att uttala anton corbijns namn högt och samtidigt misslyckas med det- inför anton corbijn. 
'The photographer...' sa jag trevande
jag tror att han sa 'Yes', men jag vet att han log till lite extra.
'Could I get your autograph?' fortsatte jag
antagligen svarade han 'Sure'. han tittade i alla fall ner mot mina händer i vilka jag krampaktigt höll penna och papper. jag gjorde ett försök till att veckla ut det lilla kvittot som jag nervöst format till en liten boll men misslyckades, istället räckte jag klumpigt fram de tre föremålen till honom och sa:
'I'm shaking too much'
han log, tog emot, vecklade ut pappersbiten, la ner det mot bordet brevid sig och frågade:
'What's your name?'
'Kristina' svarade jag chockat. 
'With a C or a K?'
'K... Kr.'
jag tror att jag sa någonting i stil med 'I love your photografs' medan han skrev men jag vet inte säkert. det tog inte lång tid för honom att skriva. han gav tillbaka alla mina småsaker till mig och sa någonting som jag inte kommer ihåg. log gjorde han i alla fall hela tiden, ett lite smygande och mycket vänligt leende.

'Thank you very much!' sa jag och svängde snabbt om, nästan för snabbt tror jag, men glad och stolt var jag.

---

herregud vilket chocktillstånd jag varit i sedan dess. hela 'ta autograf'-grejen känns så larvig men under de rätta omständigheterna är det ju trots allt ett bra sätt att få utbyta några ord med någon man blivit inspirerad av. tala om att jag förbannade mig själv för att ha glömt kameran hemma! och att jag inte kom på att säga någonting intressant om fotografi, film eller konst överhuvudtaget! haha, hur dum måste jag inte verkat, det är ju i och för sej lite kul. och som jag skakade innan, under och i timmar efteråt, fascinerande.

---